AnorexiaBarn

..om hur mitt liv kommer bli

För cirka en månad sedan så längtade jag så otroligt mycket efter att få gå ut nian.
Men nu vill jag bara vara 5år igen.
Orkar inte ens tänka tanken på hur min framtid ska se ut.
Det enda jag vet är att jag vill bli Barn-psykolog, Åka till Paris innan jag dör, skaffa barn och spela in en skiva.

"för världen är du kanske bara en människa
men för en människa är du kanske hela världen"

..får ni klara er utan nu.


Nu har jag fått prata ut, det kändes tungt när jag väl pratade men efteråt kändes allt så mycket bättre.
Jag kände mig lättare på något sätt, går inte att förklara.
" det sårar mig när jag får dig att gråta"

"Kommer det föralltid vara vi två?
Eller kommer änglarna falla från himlen och krossa mitt hjärta"


Jag och min mamma gick till mammas psykolog & pratade lite.
Kändes som om hon ansträngde sig för att få mig att gråta, hon ville prata om de saker som jag försökt förtränga och glömma bort osv.
Vilket gjorde att jag grät "några" gånger.
Jag skämdes så otroligt, hatar att gråta inför folk.
Är jätte jobbigt för mig i alla fall, när man gråter så blottar men sig hemskt mycket.
Jag gråter bara inför folk som jag litar på och som jag trivs med, men ibland kan jag inte hindra gråten komma upp och ut.
Fast för det mesta blir jag bara arg, som en gång på skolan -
Jag kände mig så otroligt kränkt av en kille som höll på med mig hela tiden, hackade på mig osv.
Han sa så otroligt kränkande saker, så tillslut fick jag nog.
Vi var ute på fotbolls planen och spelade fotboll, jag kände ilskan bubbla upp och jag visste inte vad jag skulle göra & jag blev så otroligt arg.
Jag tog tag i mina glasögon (O_O ?) och snörde dem i marken, sedan gick jag och slog till honom.
Det var en av de få gånger som jag vågade slå till honom och gråta öppet på skolan.

Om jag inte får prata med en psykolog nu, så måste jag prata med skol kuratorn.
Men jag litar inte på vuxna som jobbar på skolor, för när jag var mindre gick jag till skolkuratorn.
Jag fick prata men hon lyssnade liksom aldrig, stötte bort mig osv.
Enlit henne fanns det tjejer i min klass som mådde mycket sämre, men hon gav mig u aldrig chansen att riktigt prata, plus att jag inte litade på henne. Vuxna som jag sökt mig till och som jag försökt prata med har alltid stött bort mig pga att någon annan mått ännu sämre.
+ att oftast efter att jag pratat med henne (skolkuratorn) så log alla andra lärare mot mig och var lite extra snälla mot mig, som om de visste om allt jag sagt till henne.
Vilket har gjort att jag inte litar på vuxna längre, barn förstår så mycket bättre och de skulle aldrig tänka tanken att berätta för alla andra.

..lyckats rätt bra tycker jag!

För just nu är jag glad och mår bra, läxorna är enklare att göra, det känns bra att cykla till skolan en måndag osv osv!
"Tänk om alla kunde vara lika glad som jag
Just idag, just idag"
Men kom ihåg att man inte kan vara lycklig hela tiden, det är något jag vill kalla omännskligt!
Tillåt dig själv att gråta, håll det inte inne och tro att du blir lyckligare av att förtränga det.
Och om du mår dåligt, prata med någon, sätt upp tid och datum (som jag gjorde) för när du har bestämt dig för att lägga allt åt sidan, istället för att gräva ned sig.
Många tror att om man gräver djupare så blir det enklare att komma upp, men hålet blir bara större och tillslut går det inte att ta sig upp utan pro-hjälp.
Gör inte det misstag som många gör!

..tyvärr inte varit något aktiv denna vecka.

Jag har varit för glad för att skriva, plus att det är rätt mycket med skolan nu.
Matte prov om några veckor osv.
"Denna vecka har varit en av de gladaste på länge!"

Enlit mig är mitt liv normalt, för vem har egentligen bestämt vad som är normalt och inte?
Det som är normalt för mig kanske är onormalt för någon annan, osv.
Trots att mamma varit sjuk så har mitt liv varit bra.
Det har inte varit hemskt eller någonting.
Min uppväxt har inte varit så hemskt annorlunda.

..17.00, den 4 november 2009
har jag bestämt mig för att bli lycklig och verkligen försöka bli det.
För jag har insett att om jag gräver mig ned i min mammas, mina och andras promblem så kommer jag aldrig bli lycklig igen.
Så jag har bestämt mig för att lägga allt åt sidan och verkligen försöka bli glad.
Mina vänner, min familj osv är helt underbara så jag tänker inte svika dem!
Jag tänker göra allt för att bli glad igen, för vem mår inte bättre om man är glad?
Snart är det dessutom julafton, och jag har julafton som "mål"
På julafton har jag tänkt må bra, och aldrig mer må lika dåligt som jag gjort på sista tiden.
Sista tiden så har jag slösat bort en rätt stor del av mitt liv till att vara deprimerad, så nu tänker jag leva livet och göra allt för att vara lycklig plus att få vara barn ett tag till!

..mitt hjärta orka vara så här trasigt?
Eller kommer det falla isär som resten av mig?"

Jag önskar att livet vore så mycket enklare,
Att solen skulle skina, himlen vara blå, människor skulle le och allt man hör är skratt dygnet runt.
Om vi nu ska leva varför måste det då vara så svårt?
Kan vi inte få ha det lite enkelt innan vi dör?!
Fast det beror ju på hur man ser på det hela..



//Anorexiabarnet
"You knocked me down, but now I'm standing up again"

..att jag verkligen behöver prata med någon.

För jag har märkt att för varje dag som går utan att jag får prata med någon så börjar jag må sämre.
Men bup (barn och ungdoms psyk..) vägrar låta mig få tid hos någon.
"du mår för bra"
När jag stänger in mina känslor och inte släpper ut dem så sprängs jag tillslut.
En dag kanske jag inte orkar något mer och då kommer det vara försent att hjälpa mig.
Men hur mycket vågar man säga när ens föräldrar är med, vågar man säga att jag, barnet som det önskar lycka osv mår hur dåligt som helst?
Hur ska man våga säga sådant mitt framför sina underbara föräldrar som anstränger sig för att göra mig lycklig.
Det är som att skriva misslyckad i pannan på dem.
Fast de har ju inte misslyckats, det är mitt fel att jag inte är stark nog och som inte vågar prata med mina föräldrar om mina känslor.

..förlåt för dålig uppdatering.

Men mitt huvud är så tomt, hela jag känner mig så tom.
Som et tomt svart hål, alla tankar, ord och känslor känns så menings lösa.
Jag önskar att jag och min familj skulle vara som alla andra.
Att min mamma inte är sjuk, att inte min farmor, mormor och morfar är alkolister!
Att hela mitt liv inte varit som det är, allt känns så menings löst och jag känner inte att jag hör hemma någonstans.
Idag orkade jag inte gå på skolan, jag fick ångest och blev rädd av någon anledning.
Hela jag känns som ett fiasko.
Jag jag inte få vara 5 år igen och inte ha någon aning om hur det är.
Inte ha någon aning om att min mamma är sjuk, utan bara få leva i en rosa, fluffig och mjuk värld.
Utan gråt, ångest och rädsla utan att bara få leva och slippa tänka så mycket.
"Mamma, kan du vrida tillbaka klockan, jag vill inte bli stor.."
Gråt klumpen i min hals vägrar försvinna och jag har ont i huvudet hela tiden.
Ska livet på jorden verkligen vara så här?

Mamma, förlåt för att jag inte är stark nog!♥

//Anorexiabarnet
"jag är en skådespelare och mitt liv är en dokusåpa"

..och allt känns bra för en gångs skull.

Allt känns bra idag, jag är inte orolig och jag har lyckats att inte tänka så mycket på det idag.
Snart ska jag äta lite frukost och sedan fara till skolan.
Fast skolan känns fortfarande sjukt jobbig, vill verkligen inte dit!
Kan det inte vara lov för evigt bara?
På skolan känner jag mig bara instängd, så på lektionerna sitter jag bara där och är tyst för det mesta.
Jag önskar att alla kunde läsa mina tankar, då skulle jag slippa prata.
Jag föredrar att bara sitta tyst och tänka på kvällen egentligen.

"Min tystad är inte ett tecken på deprision, trötthet eller blyghet.
Jag föredrar bara att vara helt tyst"




//Anorexiabarnet
"Pojkar kan också gråta"

..så är blogg.se så otroligt segt!
Det tog typ en halv timme att bara logga in.

Jag är så otroligt stolt över min mamma.
Hon har tagit hand om mig och mina 2 syskon trots att hon varit sjuk osv.
Det är hon som har gjort mig till den människan jag är idag.
Hon har lärt mig att man måste försöka se ljuset i mörkret.
Jag tror att allt har en betydelse, en ända liten detalj kan ha förändrat hela ditt liv.
Även om den detaljen är negativ så kommer det förmodligen något gott ur det.
Just min mamma är sjuk, men just min mamma har också haft styrkan att sökt hjälp 2 gånger.
Vilket visar vilken bra människa och mamma hon är.
Jag vet inte vem jag skulle vara utan henne, vilket innebär att jag tänker uttnytja tiden jag fått till att leva och umgås med min familj.
Jag är så stolt över dig mamma och jag älskar dig!♥