Jag har insett..
För jag har märkt att för varje dag som går utan att jag får prata med någon så börjar jag må sämre.
Men bup (barn och ungdoms psyk..) vägrar låta mig få tid hos någon.
"du mår för bra"
När jag stänger in mina känslor och inte släpper ut dem så sprängs jag tillslut.
En dag kanske jag inte orkar något mer och då kommer det vara försent att hjälpa mig.
Men hur mycket vågar man säga när ens föräldrar är med, vågar man säga att jag, barnet som det önskar lycka osv mår hur dåligt som helst?
Hur ska man våga säga sådant mitt framför sina underbara föräldrar som anstränger sig för att göra mig lycklig.
Det är som att skriva misslyckad i pannan på dem.
Fast de har ju inte misslyckats, det är mitt fel att jag inte är stark nog och som inte vågar prata med mina föräldrar om mina känslor.
ditt bloggnamn är ju läskigt!
Känner så väl igen mig i det du skriver. När jag gick till BUP var föräldrarna alltid med & man vill ju inte göra dem besvikna, därför ljuger man. Varför kan inte "experterna" fatta det?! :@
Läs gärna mitt inlägg om psykiatrin & säg vad du tycker! Ska det verkligen få gå till så?!
sv: Hej! Jag tror att det skulle vara jättebra om du pratade med någon, det kan vara en kompis, någon annan i släkten, en lärare eller vem som helst som du känner dig trygg med. :) Min mamma arbetar som psykolog så jag vet att det kan hjälpa väldigt mycket att få prata ut ibland. Jag hoppas att du håller dig stark och inte låter dig påverkas för mycket av din släkt. Lycka till/ beata
hejsan! Du verkar vara en stark person så jag tror du kommer klara det här. Jag vet inte hur det känns för dig eftersom jag aldrig har varit med om nåt sånt själv. Lycka till!
jobigt..
Ja håller med, va stark och försök prata med någon om det här... då kommer du klara av det!
jag skulle vilja rekomendera bris.se :) <3
