Rubrik..
..får ni klara er utan nu.
Nu har jag fått prata ut, det kändes tungt när jag väl pratade men efteråt kändes allt så mycket bättre.
Jag kände mig lättare på något sätt, går inte att förklara.
" det sårar mig när jag får dig att gråta"
"Kommer det föralltid vara vi två?
Eller kommer änglarna falla från himlen och krossa mitt hjärta"
Jag och min mamma gick till mammas psykolog & pratade lite.
Kändes som om hon ansträngde sig för att få mig att gråta, hon ville prata om de saker som jag försökt förtränga och glömma bort osv.
Vilket gjorde att jag grät "några" gånger.
Jag skämdes så otroligt, hatar att gråta inför folk.
Är jätte jobbigt för mig i alla fall, när man gråter så blottar men sig hemskt mycket.
Jag gråter bara inför folk som jag litar på och som jag trivs med, men ibland kan jag inte hindra gråten komma upp och ut.
Fast för det mesta blir jag bara arg, som en gång på skolan -
Jag kände mig så otroligt kränkt av en kille som höll på med mig hela tiden, hackade på mig osv.
Han sa så otroligt kränkande saker, så tillslut fick jag nog.
Vi var ute på fotbolls planen och spelade fotboll, jag kände ilskan bubbla upp och jag visste inte vad jag skulle göra & jag blev så otroligt arg.
Jag tog tag i mina glasögon (O_O ?) och snörde dem i marken, sedan gick jag och slog till honom.
Det var en av de få gånger som jag vågade slå till honom och gråta öppet på skolan.
Om jag inte får prata med en psykolog nu, så måste jag prata med skol kuratorn.
Men jag litar inte på vuxna som jobbar på skolor, för när jag var mindre gick jag till skolkuratorn.
Jag fick prata men hon lyssnade liksom aldrig, stötte bort mig osv.
Enlit henne fanns det tjejer i min klass som mådde mycket sämre, men hon gav mig u aldrig chansen att riktigt prata, plus att jag inte litade på henne. Vuxna som jag sökt mig till och som jag försökt prata med har alltid stött bort mig pga att någon annan mått ännu sämre.
+ att oftast efter att jag pratat med henne (skolkuratorn) så log alla andra lärare mot mig och var lite extra snälla mot mig, som om de visste om allt jag sagt till henne.
Vilket har gjort att jag inte litar på vuxna längre, barn förstår så mycket bättre och de skulle aldrig tänka tanken att berätta för alla andra.
Nu har jag fått prata ut, det kändes tungt när jag väl pratade men efteråt kändes allt så mycket bättre.
Jag kände mig lättare på något sätt, går inte att förklara.
" det sårar mig när jag får dig att gråta"
"Kommer det föralltid vara vi två?
Eller kommer änglarna falla från himlen och krossa mitt hjärta"
Jag och min mamma gick till mammas psykolog & pratade lite.
Kändes som om hon ansträngde sig för att få mig att gråta, hon ville prata om de saker som jag försökt förtränga och glömma bort osv.
Vilket gjorde att jag grät "några" gånger.
Jag skämdes så otroligt, hatar att gråta inför folk.
Är jätte jobbigt för mig i alla fall, när man gråter så blottar men sig hemskt mycket.
Jag gråter bara inför folk som jag litar på och som jag trivs med, men ibland kan jag inte hindra gråten komma upp och ut.
Fast för det mesta blir jag bara arg, som en gång på skolan -
Jag kände mig så otroligt kränkt av en kille som höll på med mig hela tiden, hackade på mig osv.
Han sa så otroligt kränkande saker, så tillslut fick jag nog.
Vi var ute på fotbolls planen och spelade fotboll, jag kände ilskan bubbla upp och jag visste inte vad jag skulle göra & jag blev så otroligt arg.
Jag tog tag i mina glasögon (O_O ?) och snörde dem i marken, sedan gick jag och slog till honom.
Det var en av de få gånger som jag vågade slå till honom och gråta öppet på skolan.
Om jag inte får prata med en psykolog nu, så måste jag prata med skol kuratorn.
Men jag litar inte på vuxna som jobbar på skolor, för när jag var mindre gick jag till skolkuratorn.
Jag fick prata men hon lyssnade liksom aldrig, stötte bort mig osv.
Enlit henne fanns det tjejer i min klass som mådde mycket sämre, men hon gav mig u aldrig chansen att riktigt prata, plus att jag inte litade på henne. Vuxna som jag sökt mig till och som jag försökt prata med har alltid stött bort mig pga att någon annan mått ännu sämre.
+ att oftast efter att jag pratat med henne (skolkuratorn) så log alla andra lärare mot mig och var lite extra snälla mot mig, som om de visste om allt jag sagt till henne.
Vilket har gjort att jag inte litar på vuxna längre, barn förstår så mycket bättre och de skulle aldrig tänka tanken att berätta för alla andra.
Kommentera här!♥
Trackback
