Jag minns..
.. fotoalbumet jag fick i fördelsedags present! ♥
Jag fick det när jag fyllde 12.
Det var bilder från hela mitt liv (Som hade gått)
Mamma hade skrivit lite små texter under varje bild.
Tex: En bild där jag står med min nya stora cykel (Jag var ca 6-7 år) och jag skulle lära mig cykla på den.
"Det viktigaste är inte att aldrig falla
Utan att kunna resa sig upp varje gång"
Just det fotoalbumet är nog den bästa present jag någonsinn fått i hela mitt liv.
Jag minns också att jag inte visste vad jag skulle säga så jag började gråta.
Alla de små texterna var så vackra och jag förstod hur mycket mamma hade ansträngt sig för att göra den till just mig!
"För världen kanske du bara är en människa
Men för en människa kan du vara hela världen"
En liten sak bara-
Jag kommer aldrig skriva mitt, min mammas eller någon annans namn.
Det här är ingen blogg där jag vill skriva av mig inte en blogg där jag utnytjar något dåligt.
Utan jag vill bara slippa bära allting på mina axlar.
Jag tror inte att ni har någon aning hur det är att bära på sådana saker som jag bär på.
//Anorxiabarnet♥
"Ju bättre en människa är, desto mindre vet hon om det"
Jag fick det när jag fyllde 12.
Det var bilder från hela mitt liv (Som hade gått)
Mamma hade skrivit lite små texter under varje bild.
Tex: En bild där jag står med min nya stora cykel (Jag var ca 6-7 år) och jag skulle lära mig cykla på den.
"Det viktigaste är inte att aldrig falla
Utan att kunna resa sig upp varje gång"
Just det fotoalbumet är nog den bästa present jag någonsinn fått i hela mitt liv.
Jag minns också att jag inte visste vad jag skulle säga så jag började gråta.
Alla de små texterna var så vackra och jag förstod hur mycket mamma hade ansträngt sig för att göra den till just mig!
"För världen kanske du bara är en människa
Men för en människa kan du vara hela världen"
En liten sak bara-
Jag kommer aldrig skriva mitt, min mammas eller någon annans namn.
Det här är ingen blogg där jag vill skriva av mig inte en blogg där jag utnytjar något dåligt.
Utan jag vill bara slippa bära allting på mina axlar.
Jag tror inte att ni har någon aning hur det är att bära på sådana saker som jag bär på.
//Anorxiabarnet♥
"Ju bättre en människa är, desto mindre vet hon om det"
Inatt och igår kväll..
.. så låg jag och tänkte väldigt mycket på min mamma.
Och den här bloggen, den har verkligen fått mig att må bättre!
För igår satt jag och proppade i mig massor av mat/fika pga att jag hade så mycket ångest.
Men idag känns allt så mycket bättre. och jag tror att det är tackvare era fina och stöttande kommentarer!♥
Inatt drömde jag en konstig dröm.
Det låg en boll ett tiotal meter ifrån mig, jag gick och gick men jag kom som aldrig fram.
Den flyttades bortåt för varje steg jag tog.
Jag har börjat må lite sämre om man kollar på mina inlägg på min andra "riktiga" blogg.
Men det är också konstigt. Jag har ju världens finaste pojkvän, en mamma som håller på att bli frisk igen och många äkta vänner.
Jag har börjat känna att jag inte hör hemma någonstans riktigt.
Som om jag står i mitten av allt och har ingenstans att gå.
Skolan känns jobbig och jag trivs inte och för någon vecka sedan hade några klottrat hora spottat på mitt skåp, snott två sudd av mig uner dagen.
Och ****** F***** bup (Barn och ungdoms psykolog) vägrar låta mig prata med någon.
"Jag mår för bra" säger dom.
Nog om mig, jag har börjat bli orolig, igår åt mamma mindre än mig och jag åt inte ens mycket!
Ursch, nu känner jag att jag måste tänka på någon annat.
//AnorexiaBarnet
"Även om du hade vingar så skulle du ändå inte kunna flyga"
Och den här bloggen, den har verkligen fått mig att må bättre!
För igår satt jag och proppade i mig massor av mat/fika pga att jag hade så mycket ångest.
Men idag känns allt så mycket bättre. och jag tror att det är tackvare era fina och stöttande kommentarer!♥
Inatt drömde jag en konstig dröm.
Det låg en boll ett tiotal meter ifrån mig, jag gick och gick men jag kom som aldrig fram.
Den flyttades bortåt för varje steg jag tog.
Jag har börjat må lite sämre om man kollar på mina inlägg på min andra "riktiga" blogg.
Men det är också konstigt. Jag har ju världens finaste pojkvän, en mamma som håller på att bli frisk igen och många äkta vänner.
Jag har börjat känna att jag inte hör hemma någonstans riktigt.
Som om jag står i mitten av allt och har ingenstans att gå.
Skolan känns jobbig och jag trivs inte och för någon vecka sedan hade några klottrat hora spottat på mitt skåp, snott två sudd av mig uner dagen.
Och ****** F***** bup (Barn och ungdoms psykolog) vägrar låta mig prata med någon.
"Jag mår för bra" säger dom.
Nog om mig, jag har börjat bli orolig, igår åt mamma mindre än mig och jag åt inte ens mycket!
Ursch, nu känner jag att jag måste tänka på någon annat.
//AnorexiaBarnet
"Även om du hade vingar så skulle du ändå inte kunna flyga"
